Silver Linings Playbook

Äntligen såg jag den, filmen som var nominerad för 8 Oscars, och faktiskt 4 av dem för skådespelarna (läste någonstans att det inte har hänt på över 30 år att de 4 huvudrollerna i en och samma film blivit nominerade!) I huvudrollerna finns Jennifer Lawrence och Bradley Cooper, Robert DeNiro och Jacki Weaver spelar sido roller, och de var alla helt fantastiska i den här filmen och jag tror nästan jag måste se den snart igen. Den lyckas vara en komisk och romantisk film, men är samtidigt väldigt dramatisk. Fastän när man hör storyn tycker att den låter gammal och utspelad så har filmen en stark tvist och man kan inte riktigt räkna ut vad som skall hända.

Pat Solatano (Bradley Cooper) has lost everything -- his house, his job, and his wife. He now finds himself living back with his mother (Jacki Weaver) and father (Robert DeNiro) after spending eight months in a state institution. Pat is determined to rebuild his life, remain positive and reunite with his wife. All Pat's parents want is for him to get back on his feet-and to share their family's obsession with the Philadelphia Eagles football team. When Pat meets Tiffany (Jennifer Lawrence), a mysterious girl with problems of her own, things get complicated. Tiffany offers to help Pat reconnect with his wife, but only if he'll do something very important for her in return. As their deal plays out, an unexpected bond begins to form between them, and silver linings appear in both of their lives. - Weinstein

Bradley Cooper spelar Pat, som lider av Bipolar disorder, helt perfekt, man ser på honom hur mycket han inte vill vara den han är, och man ser hur mycket han ångrar det han gör. Men faktumet att han har sjukdomen gör också att man aldrig riktigt vet vad han kommer att göra och det gör filmen mer spännande. Orsaken varför han bott på mental sjukhus är alltså att han fick ett allvarligt raseritbrått när han hittade sin fru med en annan man. Nu går alla omkring och tror att han skall explodera när som hällst.
Pat har svårt att ta tag i sina menatala problem och vill klara av att bli bättre själv, han vill inte gå till sin terapeut eller ta sin medecin, för han känner sig inte som sig själv då. Jag har sett en sådan här situation på nära håll, inte med bipolar disorder, men i alla fall. En som jag är varit väldigt nära med måste ta flera medeciner varje dag för att man skulle kunna ha en normal dag med henne. Hon känner sig inte som sig själv när hon tar dem, men hon vet att det kommer konsekvenser om hon glömmer bort. Pat är på samma vis, och Bradley Cooper gör ett väldigt bra jobb med just det här.
Men det är svårt att se på hur alla omkring Pat måste "tip-toe-a" runt honom och det gör vissa scener lite obekväma. Hur beter man sig med människor som man inte kan säga vad som hällst omkring, för man måste vara försikig att de inte börjar slå sönder saker? Tiffany är en ännu svårare karaktär att förstås sig på men hon beskriver känslor väldigt bra, och man tycker synd om henne samtidigt som man inte vill tycka synd om henne på något sätt. I Rolling Stone stod det "She is some kind of miracle. She's rude, dirty, funny, foulmouthed, sloppy, sexy, vibrant and vulnerable, sometimes all in the same scene, even in the same breath." Helt sjukt bra i alla fall.

Egentligen verkar det som om hela filmen är full med karaktärer med någonslags mentala sjukdomar, pappan Pat Senior har definivt någon slags av OCD, och Pats vän från mental sjukhuset, är med i hela faderulllan, men kommer oftast bara med roliga kommentarer. Han är inte den enda roliga i filmen, den är rolig, men inte ha-ha, laughing-out-loud, rolling-on-the-floor rolig. Men den har sina stunder. Den är oförutsägbar och sorlig men har en bra vibe på något sätt. Karaktärerna är de som gör filmen, och dessutom har den ett random dans nummer mot slutet som bara är för bra. En sevärd rom-com, med ordentlig drama.