2012

Funderade en tid på om jag skulle skriva ett sånt hänt inlägg och vad jag egentligen skulle skriva i det. Oftast brukar jag inte dela med mig av för mycket verkligt personliga grejer på olive, eftersom man inte vet vem som läser det. Men samtidigt vill man ju vara ärlig, så jag måste hitta det där passliga mellanrummet på något vis. Jag läste igenom så gott som alla mina blogg inlägg från året för att refresha mitt minne lite och märkte sammtidigt hur roligt det är att ha haft bloggen en tid för annors skulle jag nog inte minnas alla dom här stunderna.

Året 2012 började med ett brak hos Paulina och den natten öppnade ett mycket villt år med många fester, några resor, många bra stunder, en underbar sommar och några stressattacker. Undern vintern var vi ute mycket, speciellt i Tavastia. Och riktigt i början av året skrev jag en bucket list, som ja stolt kan säga att har åtminstone 6 punkter mindre på sig (och en punkt har jag kunna stryka riktigt många gånger också men jag säger inte vilken). Se listan här. Jag gick på väldigt många, väldigt långa promenader med Chili, och gladde mig över min systers lilla hundvalp.
Jag var ganska slut med skolan och orkade inte lyssna på mina lärare. Tyckte illa om kurserna och var ganska säker på att jag studerade fel sak, och fastän jag ännu känner så ibland så är jag nu närmare mitt mål för att få min första utbildning. Jag gick på mer promenader, fler fester och färgade håret för att inte behöve tänka på stressen. En annan sak som hjälpte var när jag i februari gick med i Lady Line och började träna ganska mycket (för mig i alla fall), och älskade det! Tyvärr har jag nu lite fallit av kärran medan jag varit i Irland, men nu hittar jag väl tillbaka ännu. Jag drömde mycket om sommaren och min resa till USA, och så spenderade jag en massa tid på tumblr och drömde om nya kläder för våren och sommaren. Var speciellt imponerad av Morven's, hon som skriver Cats and Rockingchairs, stil, men tyvärr har hon inte bloggat på en tid.
I mars fick jag veta att min ansökan blivit godkänd och att jag skulle få flytta till Irland i början av september 2012, och jag vat så lycklig så. På något sätt lättade en massa efter att jag fick veta att jag skulle få åka iväg igen. Ganska underligt. Är det bara skolan hemma som stör mig eller är det något mer än det?
Från april frammåt blev det mindre och mindre bloggat. Jag tränade mycket och försökte hålla mig till ett tränings program. Och i maj firade jag nog den bästa första maj jag varit med om och kunde än en gångg konstatera att jag nog har världens bästa vänner. Jag var och hälsade på min moster i Stockholm med mina systrar och min mamma, och jag påmindes om hur mycket jag älskar Sthlm som stad. I slutet av maj firade jag min födelsedag med BANG och BÅNG på den sjukt lyckade Jersey Shore festen före jag åkte iväg på födis-resa till Vegas och NY. Det var fint att vara tillbaka på andra sidan atlanten, och jag var återigen ganska säker på att jag nångång kommer att flytta tillbaka dit.
Sen kom sommaren påriktigt och Sini kom hem. Tiden gick åt till jobb, chill på Rosala, mysiga stunder med fina vänner, långa promenader med finaste hundarna. Jag tränade och så låg vi i solen och pustade ut. I augusti kändes det som om hela världen snurrade runt min systers polttare och bröllop, men det var nog också värt det eftersom båda dagarna var just så perfekta som de kan vara.
Men på alla andra sätt var jag ganska klar att lämna finland för en tid igen och väntade med spänning på flytten som kom i september. Jag hade världens bästa avskedsfest på Molly Malone's och gav mig iväg. Jag trivdes jätte bra i Dublin första tiden (och ännu också) och det var så spännande att träffa så många nya människor. Jag fick ganska snabbt några väldigt nära kompisar som jag spenderade de första månaderna med. Det var fest efter fest efter fest och ibland märkte jag att jag inte varit hemma en enda kväll på 2 veckor. Jag trivdes så bra med allting här fast det ibland tryckte på med skolan, men nu var den där jag-studerar-nog-fel-grej känslan inte lika stark.
En riktig smäll kom i slutet av oktober när min famo gick bort och plötsligt kändes det nog jätte ensamt att vara här. Som tur hadde jag då redan mina fina vänner och speciellt Viki och Justine var väldigt bra i några dagar när det var som underligast att vara. Vi åkte på flera små resor med mina vänner och i november kändes det skönt att få besök av både Sini och mina föräldrar.
I december kände jag mig nog klar för att komma hem igen, åtminstone för en tid. Jag saknade Chili och mina vänner och speciellt när mina vänner här började åka hem till sig så visste jag nog att det var dags. Min jul hemma i Finland var helt super och jag njöt av att vara tillbaka, men ganska snabbt blev det att hoppa tillbaka på planet och komma hit. Nyåret var bra men så råddigt, at jag har en sån känsla att det nog inte var så bra helatiden.

När jag läser igenom bloggen så för det mig tillbaka till de gångena jag bloggat och de gånger jag har valt att inte göra det. Jag har haft så många roliga stunder, med gamla och nya vänner, som jag inte ens kan börja beskriva. Men det har varit flera saker som har tyngt på mer än förut. På något sätt kan jag inte lära mig att inte stressa. Kankse 2013 blir bättre, kanske det blir sämre. Jag gör inga löften och jag stötte inga lyckor, jag sätter inte heller några större mål. Jag vill nu bara ha det bra och sånt. I Irland stannar jag till maj, och kommer före det hoppeligen att få besök av många, många fina från Finland. Sen lär det ska bli praktik och på hösten blir det nog Arcada igen, men hoppeligen med lite bättre kurser, lärare och känsla.
Jag är förväntasful för det här halvåret som jag har kvar i Irland och jag skall försöka ta allt ut av det, se mera, vara tillsammans med alla fina här och också spendera mera tid i Dublin under dagen (det känns som jag mest bara känner till den staden under nattetid). Jag är lite rädd för det att jag måste säga hejdå till flera av mina kompisar om några veckor, utbytesstuderande från bland annat tyskland, österrike och nederländerna åker hem efter tenterna och jag blir här med spaniorer, italienare och fransmän. Men nya studerande kommer genast efter så visst blir det väl roligt i alla fall.

Det här är nog without a doubt det längsta inlägget jag någonsin skrivit, och int är det ens roligt. Men det blev skrivet och nu skall jag gå vidare.