"Sam tapped her hand on the steering wheel. Patrick held his hand outside the car and made air waves. And I just sat between them. After the song finished, I said something.
"I feel infinite."
And Sam and Patrick looked at me like I said the greatest thing they ever heard. Because the song was that great and because we all really paid attention to it. Five minutes of a lifetime were truly spent, and we felt young in a good way."
Boken är skriven av Stephen Chbosky och handlar om Charlie. Charlie skriver brev till någon (man får aldrig veta vem), för att han tycker att han måste berätta åt någon om sitt liv, och det är de här breven som boken består av. Det påminner mig lite om någon som skriver en anonym blogg. Charlie har just börjat High School och är typ 16 år (det var den enda saken som kanske lite svår att relatera till, eftersom han är lite yngre). Han passar inte riktigt in och är ganska underlig (men på ett bra sätt) men snart hittar han några vänner, styvsyskonen Sam och Patrick, som älskar musik och The Rocky Horror Picture Show och röker myckat cigaretter.
Charlie lider av nåonslags depression och antagligen typ post traumatic stress disorder från något som hände honom som liten. Vilket gör det väldigt intressant att läsa hans brev. Ibland är han "on top of the mountain" tack vare hans vänner, medan han ibland är han helt nere och man får nästan ångest av att läsa hans brev.
"I don't know if you've ever felt like that. That you wanted to sleep for a thousand years. Or just not exist. Or just not be aware that you exist. Or something like that. I think wanting that is very morbid, but I want it when I get like this. That's why I'm trying not to think. I just want it all to stop spinning."
Han är en tänkare, och hans brev får en att tänka. På sånt som man inte tänkt på förut, och alla beskrivningar är väligt bra och känns så äkta, och jag fundrerar ibland på hur en författare kan beskriva grejer så bra. Eller sätta sig in i dessa situationer. På ett ställe talar Charlie om vad han tänkte på när han just vaknat en söndag morgon: "I was in my bed trying to figure out why sometimes you can wake up and go back to sleep and other times you cant." Okej, det här låter ju inte som något genialt påhitt, men ibland tänker jag på samma sak, men skulle aldrig i livet tänka på att beskriva det eller sådär. Jag vet inte. Men jännä i alla fall. Liksom orsaken är säkert att ibland är man trött och ibland inte, men kanske inte ändå...
Fastän vissa delar av boken är väldigt deprimerande, finns det mycket gott i den också, och ibland skrattar man nog högt (vilket är semi-obkvämt på flygplats restauranger...). Patrick är en rolig karaktär och man kan inte annat än tänka gott om honom (kan inte citera en hel sida, men om du läst boken, så vet du kanske vad jag menar på sid 170-171. Han är bara för god. Jag vet precis hurudan stund det här har varit och kan se det framför mig). Det bästa med Patrick och Charlie:
"There's nothing like the deep breaths after laughing that hard. Nothing in the world like a sore stomach for te right reasons. It was that great.
So, Patrick and I shared all the stories we could think of."
Det var vissa grejer i boken som jag inte förstod före efteråt, typ varför Charlie är som han är, eller varför hans förhållande till hans moster Helen verkar vara något av de viktigaste elementen in boken.
Hans förhållande till Sam är också ganska confusing, eftersom han tycker väldigt mycket om henne, men så är han endå tillsammans med en annan flicka, och Sam menar sig vara för gammal för honom men sen endå inte... Hur som hällst så är det ju bara mera punkter som får en att tänka.
"He likes to take photographs, and I've seen a few of them, and they are very good. There is this one photograph of Sam that is juat beautiful. It would be impossible to describe how beautiful it is, but I'll try.
If you listen to "Asleep" (The Smiths), and you think about those pretty weather days that make you remember things, and you think about the prettiest eyes you've known, and you cry, and the person holds you back, then I think you will see the photograph."
Nåja nu skall jag sluta prata strunt. Hur som hällst så är det en väldigt läsvärd bok. Den är inte svårläst eller särskilt lång, och som vanligt är det säkert bäst att läsa på orginal språket.
Nu kan ja ginte vänta med att se filmen. Den verkar dessutom väldigt bra, och nära boken (det är ju författaren som regiserat den så det kan ju vara orsaken).
ps. Jag vet nog egentligen inte ännu heller vad som är "the perks" av att vara en så kallad wallflower, men så här beskriver Patrick Charlie som en wallflower: "You see things. You keep quiet about them. And you understand."
No comments:
Post a Comment