Revolutionary Road

Såg just filmen Revolutionary Road, och undrar hur jag inte sett den tidigare. Så många saker jag skulle vilja säga om filmen. Kläderna, stilen och allt är bara så fint och så trovärdigt på något vis. Och jag bara älskar Kate Winslet, hon är nog någon av de vackraste och bästa skådespelerkorna som finns.
Filmen handlar om ett par i 1950-talets Amerika som lever ett "perfekt" liv - The American Dream, so to speak. Han, Frank, jobbar i ett kontor och tror sig hata sitt jobb, hon, April, är hemma med de två barnen. Som ett ungt par hade de stora drömmar, men livet har inte blivit så som någondera önskade. Filmen är väldigt känslosam, båda huvudkaraktärerna är passionerade och  det tar nästan sjukt att se dem, man kan riktigt känna deras ångest - April's desperata försök att flytta hela familjen till Paris bara för att hon inte klarar av livet de lever, och Frank's vilja att vara självständig men försöker endå leva upp till en slags standard satt upp av hans pappa.

I wanted IN. I just wanted us to live again. For years I thought we've shared this secret that we would be wonderful in the world. I don't know exactly how, but just the possibility kept me hoping. How pathetic is that? So stupid. To put all your hopes in a promise that was never made. Frank knows what he wants, he found his place, he's just fine. Married, two kids, it should be enough. It is for him. And he's right; we were never special or destined for anything at all. -April

Filmens soundtrack är väldigt vackert, och satter precis rätta känslan på alla scener. Det är nästan som om de vill att man inte skall behöva höra diskusionerna i filmen, varje låt är väldigt noga vald och spelad och man kan inte missa hur perfekt planerad musiken är. Skådespelarprestationerna var helt lysande, och så starka känslor i en film får man söka efter.
Det här är absolut inten happy, feel-good film, den lämnar en snarare deprimerad. Men så sevärd och jag är glad jag äntligen såg den.

Hopeless emptiness. Now you've said it. Plenty of people are onto the emptiness, but it takes real guts to see the hopelessness.